lördag 18 juni 2016

Att till slut ge upp!

Så blev det så att vi till slut nådde slutstationen och blev tvungna att kliva av. Med sorg i hjärtat över att livet och vår familj inte blev som vi hade planerat och drömt om tillsammans. Men också med en tacksamhet att vi ändå fick vår Liv. 
Nio insättningar med sammanlagt elva ägg som alltid såg så fina ut men som vägrade att stanna kvar. Konstigt hur det kan bli när det gick så lätt med Liv som satte sig på första försöket.
Det är så mycket känslor som jag har gått med i över tre år. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan och rest oss upp gång på gång och tagit nya tag och sett framåt. Efter sjunde försöket rasade jag för mycket men fick hjälp via jobbet och fick gå och prata med en underbar människa som hjälpte mig att acceptera att det är okej med alla känslor. Hon hjälpte mig mycket med "tänket".
Jag har varit bitter,  avundsjuk och ibland också missunnsam på andra som blivit gravida. Det är svårt för andra att förstå alla känslor man tvingas brottas med. Jag vill inte jämföra olika smärtor för ens egen sorg är ju alltid den värsta men jag kan tycka att det känns futtigt när någon t ex uttrycker att man kämpat för att man försökt bli gravid några månader. 
För att orka gå igenom det vi har gjort och för att orka se framåt så har jag blivit ganska egoistisk och prioriterat bort saker. Just för att jag inte haft energi till allt. Jag har fyllt på min energi tillsammans med Lars och Liv och många gånger försvunnit in i målandet och renoveringar för att få något annat att tänka på men också för att få tid för mina egna tankar. Det är mycket jag inte har orkat som andra aldrig kan förstå. Jag vill inte att man ska tycka synd om oss för det hjälper inte men det kan förklara lite varför jag valt bort vissa saker. 
Jag har varit så arg på min kropp som inte velat acceptera våra fina ägg. Som motarbetat det som ska vara det mest självklara och naturligaste i världen. Att träna har för mig blivit ett sätt att visa att den inte kan göra riktigt som den vill med mig. Än har jag lite makt kvar över den.
Det vi har gått igenom har stärkt mig på något vis. Jag är starkare nu än jag någonsin har varit även om jag fortfarande kan bli väldigt liten. Det kommer nog alltid finnas en sorg över att det inte blev som vi hade tänkt men nu vet jag att vi har gjort allt vi kunnat. Det kanske på ett lättare sätt kan hjälpa mig att acceptera. 
Det är lätt att känna sig vilsen när man går på krokiga vägar och inte riktigt vet vart man är på väg eller vad som väntar. Det är lätt att tappa sig själv och glömma bort varandra men jag har alltid haft en trygg hand att hålla i och som hjälper mig hitta rätt på vägen igen. Tillsammans har vi varit med om så mycket att det är svårt att inte känna en stor ödmjukhet och den största respekten för varandra. Och vi fick ju faktiskt den vackaste kärleken av dom alla! 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ett sånt fint inlägg om nåt så jobbigt...styrka till er!!ta hand om dej å din goa familj;-)

Lilla Ursviks Byalag sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Emma sa...

Det är ganska sjukt det där med kroppen som en svikare. Ibland känns det som att den lever sitt eget liv och man inte kan råda över den, även fast den ju är jag! Någon annan styr ändå över hur den fungerar. Förstår verkligen din frustration i den biten.

Det är bra att du har hittat vägar för att få "utlopp" för dina känslor och kunna bearbeta dem. Att släppa och gå vidare är nog skönt det också, så har i alla fall jag känt. Det är tufft att leva i det där ständiga ingemanslandet mellan en stark längtan efter ett barn och samtidigt inte ha det. Livet nästan stannar av. Jag hoppas att ni ska finna ro i att ni gjort allt ni kunnat och att ni trots allt har fått er underbar guldklimp Liv.

Stor kram till er alla tre <3 <3